rocklosa

I går kväll när jag gick ut med hunden förväntade jag mig att vår katt Rufus skulle sitta utanför och vilja komma in. Nu när det är vinter går de bara ut korta stunder för att gå på toaletten. Det satt ingen katt utanför så jag ropade ner mot stallet på honom. Han svarar mig direkt men ljudet kommer från huseet. Jag går upp på verandan och letar för jag tycker ljudet kommer därifrån men jag hittar ingen katt. Jag ropar igen. Nytt jam. Jag letar i rabatten. Tillslut hittar jag honom uppe på taket. Han har klättrat upp på en stege och säkert trott att man kan komma in den vägen också. Jag klättrar upp på stegen och ropar på honom. Han kommer och nu handlar det om förtroende för han måste balansera sig ut mot kanten för att jag ska kunna nå honom. Jag kan greppa honom runt kroppen med ena handen och lyfter. Ett antal klor sitter i min hand men han släpper när jag får honom intill mig och klättrar ner.
Tänk om jag inte hittat honom. Då hade han fått sitta på taket hela natten i kylan och i snöfallet.


Rufus på promenad

Totte har varit tjock i sitt ena framben under 6 dagar nu. Det har varit lymgangit men jag har inte lyckats hitta något sår. När jag kom ut i hagen i dag för kontroll började jag med att klappa om Musseron som stod inne i lösdriften. Då kommer Totte stegandes och ställer sig bredvid mig som han vill säga "titta, nu blir du glad". Jag kände igenom benet och det var mycket, mycket bättre. När jag var klar stegade han genast iväg tillbaka till foderbordet. Det var helt klart att han lämnade maten för att komma till mig och berätta. Jag upplever nästan dagligen att mina djur säger saker till mig eller snarare att jag känner på mig vad de förmedlar.


Totte, strax frisk